Nr 1 November 2026

Fikra

Fikra (فكرة) är arabiska och betyder idé eller tanke.

En skum digital tidning om allt och inget
← Förstasidan

Funderingar · Samtal 001

Att komma överens om att vi inte är överens

Jag har undrat om vi befinner oss i en tid där vi inte längre är överens om vår verklighet. Där vi ser olika saker, har olika uppfattningar och har svårt att mötas.

Människor har i alla tider varit oense. Varför? För vi är människor med något geggigt i huvudet som är en teknik i ett mänskligt avseende som är mer komplicerat än något chip världen har tillverkat, för att det finns fler saker än beräkningskraft. Tack och lov, för det är inte det jag tror att vi är skapade för. Men det som har hänt är att något verkar ha förändrats i våra förutsättningar att vara ense. Förr kunde vi, våra grannar och bekanta läsa samma tidning och bråka om vad den betydde. I dag delar vi förmodligen inte samma verklighet som de i vår trappuppgång. Låt oss säga att det motsvarar den jobbiga grannen över häcken om man bor i hus, det som är, är att vara oense börjar inte när vi försöker tolka saker, det börjar nog mycket tidigare.

Jag tror att tekniken ligger bakom mycket av det här, men inte på det sätt vi brukar tänka. Vi pratar ofta om vad tekniken gör, kan göra, vad den optimerar och effektiviserar, och vilka problem den kan lösa åt oss. Det ska vi fortsätta med att göra men vi pratar alldeles för sällan om den indirekta påverkan som alltid varit större än den direkta.

Historiskt sett har teknik alltid fått människan att ifrågasätta vad vi lägger vår tid på. Den har fått oss att tänka om och fundera på om det vi bör göra, även är det vi sysslar med just nu.

Om vi blickar bakåt, var till exempel boktryckarkonsten (Gutenberg runt 1445) en teknik för att kopiera text. Det var inte en enda person som stod vid de första pressarna som någon gång tänkte att det indirekt skulle leda till händelser som reformationen, och därav till ett sekel (=100 år) av religionskrig.

Vad var reformationen och vad ledde till den? Det började med en tysk munk, Martin Luther, han var professor i teologi i den lilla universitetsstaden Wittenberg. Ni ska veta att Martin, han var helt jävla rosenrasande på den katolska kyrkan. Han var det på grund av den katolska kyrkans avlatshandel. Det var alltså att kyrkan sålde avlat, som var ett slags kvitto på att du, eller någon död släkting, skulle slippa en del av straffet för era synder. De hade lyckats lura i folket att man kunde muta domaren vid paradisets portar. Det ledde till att han skrev ner 95 punkter som han ville diskutera, Luthers teser.

Enligt berättelsen spikade Luther med dem stora bollarna upp dem på kyrkdörren i staden Wittenberg, om det hände vet man inte säkert. Men jag vill gärna tro på det. Det han ville åstadkomma med sina teser var att ha en diskussion bland lärda, inte en revolution. Men nu fanns tryckpressen. Teserna var skrivna på latin, de lärdas språk, men andra översatte dem till tyska och tryckte om dem utan att han ens hade bett om det, och de spreds över de tyskspråkiga länderna. Han gick viralt 500 år innan det ordet fanns. Mellan 1521 och 1525 gav Luther och hans grabbar ut nio gånger fler skrifter än alla deras motståndare tillsammans. Luther skrev även på tyska och de blev en succé. De tysktryckta texterna möjliggjorde att vanligt folk kunde läsa dem.

Resultatet av detta var reformationen. Den västerländska kyrkan, som i århundranden i princip hade varit en enda, sprack. På den ena sidan fanns den katolska kyrkan med påven i Rom, på den andra de nya protestantiska kyrkorna. Det handlade aldrig om tro bara, det handlade lika mycket om makt, pengar och vem som fick bestämma. I Sverige började vår kära Gustav Vasa bryta med påven redan på 1520-talet, minst lika mycket av politiska och ekonomiska skäl som av tro. Kronan var då skuldsatt och kyrkan satt på mycket pengar och makt. Vårt break-up var helt färdigt några årtionden senare på 1590-talet. Det är därför den svenska kyrkan är luthersk än idag.

Sammantaget tog det väldigt lång tid innan vi såg de indirekta följderna. Räknar man från Gutenbergs press fram till Westfaliska freden 1648, när Europa i praktiken äntligen accepterade att flera kristna läror fick finnas sida vid sida, handlar det om ungefär 200 år.

När vi ser tillbaka på sådana skeden syns två vägar. Vissa försökte tvinga på en riktning, och idag vet vi, vilket är ett faktum så vi kan alla bara hålla käften, att det aldrig slutar bra. Sen finns den väg som visat sig vara vettig, den väg som vi ändå brukar hamna i förr eller senare, och som jag tycker är den bästa: att vi kommer överens om att vi inte är överens, och börjar hitta svaret tillsammans. Att komma till den punkten tar oftast lång tid, men det är inte ens det jobbiga. Det som är fett jobbigt är att hamna i den generationen som behöver göra jobbet för att inte snea. För den vägen är jobbig på ett så där irriterande sätt, som en mygga när vi ska sova, det är mer friktion och vägen är knöligare på alla möjliga sätt.

Att vi kommer överens om att vi inte är överens, och börjar hitta svaret tillsammans.

Ändå är det den enda väg som alltid har fungerat. För vi är människor, och genetiskt är vi lika till mer än 99 procent. Samtidigt är varenda en av oss människor, unika på ett eller annat sätt, och det är väl det fina med oss. Det tycker jag i alla fall.

Jag tror att AI kan vara, eller snarare, det är fan en väldigt stark kandidat till att tillhöra den typen av teknik i kategorin boktryckarpressar, och i så fall ligger den svåra delen framför oss, inte bakom. Med det sagt, tror jag och menar absolut inte att det betyder att det är kört som jag ser att vissa uttrycker sig. Jag tror och menar inte heller att 'det är guld och gröna skogar' som en god vän med ett otroligt ordförråd sa, utan jag vet inte. Det vet inte du heller, så vi ska inte bråka om den saken heller.

Det jag egentligen vill lyfta är att vi lever i en rätt spännande tid, i mitt tycke, och att det inte är konstigt att vi samtidigt upplever den som mörk. För det är den, på sätt och vis. Så vad är det jag tycker är så spännande? Är jag skadad och tänder på missiler som faller, cyberattacker, att Nvidias vd Jensen Huang erkänt en otrohetsaffär med en påstådd kinesisk spion (man kan tro att vi lever i en fet James Bond-film), är det bensinpriserna som tangentkrigarna skriver om, eller tycker jag att det är spännande med ett Centerparti som vägrar bestämma sig? Listan kan fyllas i all oändlighet, om någon av oss orkar.

Samtidigt som detta händer, har var och en av oss fått tillgång till en teknik som påverkar vår vardag, på ett sätt som vi både är medvetna och omedvetna om. Vi kommer till det snart, det jag menar med spännande är att var och en av oss påverkar, och kan påverka ännu mer. Filosofiskt lever jag efter principen att vi har makten att bestämma vårt öde, eller åtminstone har makten att försöka. För om inte det, vad annars?

Det som pågår i våra huvuden, i våra tankar, påverkar oss allra mest. Säg att vi är duktiga och sover 7 timmar per natt. Då har vi 17 vakna timmar kvar. Enligt en studie från Harvard (nu måste ni tro mig) är våra tankar någon annanstans än i det vi faktiskt gör ungefär halva den vakna tiden. Det blir runt 8 timmar som vi i praktiken lever i våra egna huvuden. Om jag talar för mig själv så motsvarar det ungefär 42 ljusår i mitt huvud.

Det som jag tycker är lite spännande, är att vi har makten att bestämma och det har vi alltid haft. Det kan vi som människor, om inte i handling så i tanken. Och tankarna kan vara både vår bästa vän och sämsta vän.

Jag skulle inte säga att jag är naiv för att jag tycker att vi lever i en spännande tid, jag kan förstå missförståndet men det är inte så. Vi lever i en tid där det är otroligt mycket som utvecklas och förändras samtidigt. Vi människor är en tillräckligt avancerad art för att kunna vara oroliga och fascinerade samtidigt.

Ett intresse som exploderade när jag var runt 18-19 år var läsandet av böcker. Sen dess har jag bearbetat en piss i Nilen men jag har läst en hel del böcker skrivna av människor, om människor, från olika tidsperioder och platser, ett gemensamt inslag som jag ständigt hittar är: acceptera det som är och ta det därifrån. Stoikerna, mina favoritgubbar som jag fastnade för tidigt, filosoferna i antikens Grekland och Rom, bland dem kejsaren Marcus Aurelius, skilde mellan det som ligger i vår makt och det som inte gör det. Och de var långt ifrån först, liknande tankar fanns till exempel i buddhismen ett par hundra år tidigare. Långt senare formulerades samma tanke i sinnesrobönen som brukar tillskrivas Reinhold Niebuhr, en amerikansk teolog på 1900-talet, den används främst inom olika tolvstegsrörelser som AA etc. (ni har säkert sett den på en tavla hemma hos någon): sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Det är den sista delen som är svår, att ha förståndet att se skillnaden. För var går gränsen? Drar man den för snävt, alltså tror att man kan påverka för lite, blir acceptansen en ursäkt för att inte göra något. Har man massor av mod men för lite förstånd, slåss man i stället mot sådant som inte går att rubba. Och gränsen står inte still. Något som var omöjligt för fem år sedan kan vara möjligt i dag. För fem år sedan kunde nästan ingen av oss prata med en dator och få svar som från en människa. I dag kan jag snacka med Petra (namnet på min AI, döpt efter min lärare som sällan hade fel) samtidigt som jag skiter, jag kan, jag säger inte att jag gör det...

Kanske är det just det vi brottas med. Inte att vi är dumma, utan att förändringen går snabbare än vi hinner uppdatera det vi tror på. De flesta av våra övertygelser har vi inte ens prövat själva. Vi har fått dem, som en karta. Kartan är behövlig, vi hade gått i en labyrint annars. Kartan vi fått är användbar för oss människor just för att man inte behöver ifrågasätta den varje dag. Problemet uppstår när terrängen förändras och kartan ligger kvar.

Dessutom är många av våra övertygelser inte bara åsikter. De är en del av vilka vi är och vilka vi hör till. Att ändra sig kan kännas som att lämna sin grupp. Tänk på den som är uppvuxen i en troende familj och börjar tvivla, den som är vegan i en vegansk vänkrets och börjar äta kött igen, eller den som är Barçafan och blir Madridfan. Det är inte bara en åsikt man byter, det är en plats vid bordet. Det finns forskning om mänskliga tendenser, hur vi värderar fakta efter vad de skulle kosta oss socialt att acceptera. Och det hjälper inte att vara smart. Ju bättre man är på att resonera, desto bättre blir man på att hitta argument för det man redan tycker tyvärr. Intelligensen blir en advokat för den egna sidan, inte en domare.

Men den typen av forskning kan ge mig en obehaglig känsla, menar forskningen att vi människor är utdömda stenhuvuden och att vi inte kan göra något åt det? Jag tror inte det, det har vi bevis på. En tendens är inte lika med ett öde. Att förstå hur något fungerar är oftast första steget till att kunna påverka det. Och samma forskare som beskrev vår tendens att värdera fakta efter vad det skulle kosta oss socialt att acceptera den fakta, fann att nyfikenhet verkade bryta det: människor som tycker om att bli överraskade var mer villiga att ta till sig det som gick emot den egna sidan.

Jag tror och lever efter någon form av princip att två personer i en diskussion nästan alltid har en poäng, åtminstone i botten av det de tänker eller gör. Det de säger kan vara fel. Men det vi oftast är rädda för eller den verklighet som vi vill skydda, har ofta en verklig grund. När vi lyssnar efter det i stället för att bemöta det personen säger, kanske samtalet kan börja någon annanstans. Inte i vem som har rätt, utan i var det kommer ifrån och vad som står på spel.

För att nå dit kräver det något av oss som är lätt i teorin men svårt i praktiken: relationer där man kan vara oense utan att förlora varandra. Där man kan säga ”jag tror jag hade fel” utan att bli straffad. Relationer där den sociala kostnaden är liten och det blir ”billigt” att ändra sig.

I Taiwan har man prövat att bygga teknik med den tanken. I ett samråd om hur Uber skulle regleras fick människor skriva korta påståenden och rösta på varandras, men inte svara eller angripa. Det som tekniken gjorde var att den inte lyfte fram det som delade människorna mest, utan det som människor från olika läger kunde hålla med om. Det lönade sig att formulera sig så att även motståndaren kunde nicka. Det löste inte allt, men det visade att samma sorts teknik som splittrar också kan byggas för att hitta gemensam mark. Det kanske i grunden är samma sak som jag skrev om i början: att komma överens om att vi inte är överens, och ändå söka svaret ihop.

Men tekniken kan inte göra allt. Det finns en erfarenhet den inte kan ge: känslan av att en annan människa faktiskt har förstått en. Och den känslan blir mycket svårare att nå när tillfällena sällan dyker upp. Den som sällan har blivit förstådd har goda skäl att vara försiktig och mindre öppensinnad. Det är inget fel hos den personen, det är ett skydd som har lärts in. Det blir tufft ifall man kräver öppenhet av någon som inte har haft anledning att vara öppen. Man kan bara sänka priset. Ofta måste någon förstå först.

Så vad är det hemliga receptet för att komma överens om att vi inte är överens? Jag vet inte om det finns ett. Mitt eget är enkelt: att inte blunda, försöka förstå, och att njuta av det som finns här och nu. Kanske är det samma sak som nyfikenhet. Kanske kan den svåra delen framför oss till och med bli lite rolig med den inställningen på något konstigt sätt. Oro och nyfikenhet ligger nära varandra. Båda handlar om det okända. Tror man att man inte kan påverka något blir det okända ett hot, och då blir det oro. Tror man att man har något att bidra med blir samma okända en möjlighet, och då blir det nyfikenhet.

Och jag har inte bestämt mig för vad tekniken kommer att göra med oss. Det får vara en öppen fråga ett tag till. Och tycker du att jag har fel, då är vi väl inte överens. Det kan vi komma överens om.

Noter

  1. 1Andrew Pettegree, Brand Luther: 1517, Printing, and the Making of the Reformation, 2015. Siffran gäller 1521 till 1525 och jämför med Luthers motståndare. Hämtad via en recension av boken från Acton Institute. ↩
  2. 2Snea är slang för att tappa det helt, få ett utbrott eller flippa ur. Ordet kommer troligen från snedtändning, som från början syftade på en dålig drogupplevelse. ↩
  3. 3Eller så behöver ni inte det: Matthew Killingsworth och Daniel Gilbert, ”A Wandering Mind Is an Unhappy Mind”, Science, 2010. En app frågade 2 250 personer vid slumpvisa tillfällen vad de gjorde och vad de tänkte på. Tankarna var någon annanstans i 46,9 procent av fallen, och människor var i regel mindre lyckliga när tankarna vandrade. ↩
  4. 4Bland andra Dan Kahan, professor i juridik och psykologi vid Yale, som kallar det identitetsskyddande tänkande. Han har också visat att bättre förmåga att resonera kan förstärka polariseringen i stället för att minska den. ↩
  5. 5Dan Kahan med flera, ”Science Curiosity and Political Information Processing”, Political Psychology, 2017. Det gällde vetenskaplig nyfikenhet, alltså lust att ta del av vetenskap för nöjes skull. ↩
  6. 6Plattformen heter vTaiwan och verktyget Pol.is. Samrådet om Uber hölls 2015. ↩